SYNTAR & TAKTMASKINER

Sedan övre tonåren har jag använt synthesizers och taktmaskiner i mitt musikskapande. Det började med en Roland SH-1000 som var den första synten som gick att köpa i Karlstad. Den var monofonisk men hade ett varmt ljud som man kunde få att sjunga med diverse ekon och phazer-pedaler. Den hade även en unik sample & hold funktion som kunde liknas vid en primitiv arpeggiator. Färgglada plastknappar och äkta träpanel höjde mysfaktorn.
Den såg ut så här:

Låtexempel

Stora Nojsjön

 

Jag använde den mest för att göra ljudeffekter med. Detta på grund av det bara fanns en oscillator som inte lät så bra att spela melodier med. Den andra jag inhandlade var en Roland SH-5 som hade fler oscillatorer och en himla massa knappar. Den lät bättre när man kunde snedställa 2 oscillatorer så att det lät som Keith Emerson i Emerson, Lake & Palmer. Klart snyggare var den också och såg ut så här:

Men efter ett tag så tröttnade jag på den och ville ha en "riktig" synth, som skulle inhandlas i Tjockhult (Stockholm), där det fanns betydligt mer att välja på. Jag och en kompis (Clap) tog PV:n och åkte dit, hamnade på SoundSide på Söder, och fastnade direkt på en Putney EMSynthi-AKS, som var en sk. Diplomatportföljssynt, med små stift som man skulle flytta runt på en kopplings platta för att förändra ljudet. Spelade det gjorde man med fingrarna på ett kapacitivt touchklaviatur och en joystick. Det var inte det lättaste och jag fick den bara att låta som en brandbil, trots att jag försökte ihärdigt i 5 timmar att förändra ljudet. När personalen var på gränsen till sammanbrott och jag med så bestämde jag mej för att testa en Moog Sonic-6, som är en väsksynth med riktig klaviatur och rejäla stora knappar och reglar. Den var föregångare till MiniMoogen som blev en försäljningssucce senare. Den hade jag mycket kul med och den såg ut så här:

Den hade en unik funktion i att man kunde ha olika hastighet på vibratot på bägge oscillatorerna och det gjorde att den kunde fås att låta som en stråkmaskin, som var en nymodighet då. Det gick även att spela duofoniskt på den så att man kunde basa och spela melodistämma samtidigt, helt fantastiskt på den tiden. Det gick även att koppla in en yttre ljudkälla tex mikrofon eller gitarr i den som efter en hel del knappskruvande lät väldigt märkligt och psykedeliskt. Jag hade den ett par år innan jag tröttnade på den och sålde den sedan till en göteborgare. Nu började de första taktmaskinerna komma och jag fick tag i en KORG DDD-1, som lät skitbra tyckte jag då iallafall. Den kunde laddas med ljud från samplingskort och lät som riktiga trummor.....nästan iallafall :-) Man spelade på gummitangenter som sviktade. Den hade inga förprogrammerade takter så man fick göra allt själv för hand, och stegprogrammera den och sätta ihop sekvenser så att det blev en hel låt. Den såg ut så här:

Senare blev den stulen ur en replokal och jag uppgradetade till en KORG DDD-5 som lät mer naturtroget och hade flera avancerade funktioner. Det gick att sampla in egna ljud i den som var riktigt inspirerande. Jag gjorde flera kompositioner med insamplad fis och rap-takt i botten under bandnamnet The Inhalers of Farts, som var en sorts protestmusik mot den begynnande perfektionismen, som rådde då med Abba som ledstjärnor.
Låtexempel:

The Inhalers of Farts

Vårat koncept var Lo-Fi med billiga mikrofoner, distade batteriförstärkare, ostämda gitarrer med spruckna högtalare och skrotpercussion. Lät det inte tillräckligt illa så brukade vi tejpa fast mikrofonen på insidan av en plasthink som vi sen sjöng inuti, och det brukade frambringa ett skitigt burkljud som lät bra ihop med den ostämda gitarren som var preparerad med kaffeburksplåt och ståltrådsskrammel. Detta höll vi på med ett halvår tills vi tröttnade och började längta efter att göra vacker musik igen. Det var då jag köpte en KORG Trident mk ll, som var en analog polyfonisk synt, en stråkmaskin och ett elpiano i samma burk. Den såg ut så här:

Helhäftigt koncept som lät väldigt stort och inspirerade till långa synth-orgier som vävdes ihop till nån sorts rymdmusik som nu också kompades med riktiga trummor. Musiken utvecklades när det gick att spela 8 toner samtidigt och melodier med ackord blev vanligare. Man kunde även koppla synt, stråk och elpiano på separata kanaler i stereo och det lät väldigt bra. Jag hade en Bang Olufsen rullbandare kvartum med sound on sound, som vi använde som Pingpong StereoEko. Den lät helt fantastiskt. Jag har aldrig hört ett "riktigt" Eko som låter lika bra som den. Det skulle väl vara ett Roland SpaceEko i såfall. Digitaleko låter inte lika bra som de gamla analoga bandekona. Det var bara ett fel med Tridenten, den var temperaturkänslig och stämde ur sej när det blev kallt så den gick inte att använda utomhus i livesammanhang. Jag sålde den till Långe-Dan som hade den inomhus och spelade på och det dög den ju bra till. Nu var det brytningstiden då syntarna skulle ha FM-syntes som ljudkälla och jag inskaffade en KORG DS-8, som var en hybrid mellan FM-syntes och analogsynt. Den hade 8 röster och erbjöd oändliga möjligheter att manipulera ljudbilden. Den såg ut så här:

Jag tyckte det var nytt och kul med en annan karaktär på grundljudet och det inspirerade till en och annan låt som hade snabbare tempo än förr. Det låg liksom i tiden nu när punk och new wave var inne. Fast vi gjorde naturligtvis vår egen tolkning av den samtida musikstilen och skruvade till det lite mer. Lyssna på Okuvlig Boogie så fattar ni. Eller Katten Mjau. Eller........

Sen hände det nåt väldigt märkligt, min gode vän och musikerkollega Ronny köpte en KORG M1. Det är en synth som är så komplicerad och avancerad att den mesta tiden gick åt att bara programmera den. Den lät helt fantastiskt bra men det var som om inspirationen försvann i takt med antal programmeringstimmar. Den lät för bra liksom. Jag kände mej inte värdig att spela på den och det resulterade i att jag sadlade om och började spela Rocknroll istället. Bytte till elbas och lirade med FAR OUT i flera år i slutet på 80-talet till början på 90-talet. När den vilda helballa eran var över och jag tvingades sluta på grund av Tinnitus, köpte jag mej en KORG Wavestation som alltid har varit en favoritsynt. Men av någon outgrundlig anledning så tröttnade jag på den ganska fort och använde den på slutet bara som midiklaviatur. En anledning är att den piper när den är på och det är väldigt irriterande. Så här ser den ut:

Men med datorrevolutionen så kom mjukvarusyntarna. Helt fantastisk teknologi, man bara laddar in en VSTi-synthplugin i Cubase och kopplar den till ett midi-klaviatur så kan man spela direkt och det stämmer och det låter skitbra och alla de gamla klassiska syntarna kan fås som mjukvarupluggar som inte tar plats eller är svindyra. Lägger man sen på ett digitalreverb i stereo eller 5.1 kanalsstereo så hamnar man i himlen. Min syntrigg idag är: Minimoog, EMS SynthiAVS, KORG M1, Wavestation, Oddity som är en Oberheimkopia, Lounge Lizard 3.0 som låter som Fender Rhodes och Wurlitzer elpiano, Mtron som låter Mellotron, Pro-53 som simulerar en Prophet 5 och Minimonstah, som är en förbättrad polyfonisk Minimoog med fetbas. Lägg sedan till 3 fantastiskt bra trumpluggar; Groove Agent, EZDrummer och Addictive drums, som kompas av baspluggen Broomstick bass, som låter ståbas, fenderbas och lite skiffelstuk. Kompgitarren sköts av Virtual Guitarist Electric Edition, som låter kanonbra när jag inte orkar spela själv. Till allt detta spelar jag gärna på min Fender Elite Strat helt i valnöt från 1981, eller på min relativt nyinköpta Svarta Gibson Les Paul worn and faded som kopplas genom ROLAND MicroCUBE eller genom min Tommy Folkesson-hottade 60 watt LANEY Klippamp från 70-talet. Härligt rörljud som välljuder genom en 4 X 10 tums Marshall-låda. Ett Ombyggt Roland Space-EKO spejsar till tonen och accentueras med hjälp av en kinesisk Wha-whapedal som låter kanon.